ReseblogPosted by HP Nilsson 22 May, 2012 21:2622 maj 2012
Tidig morgon och frukost on the run. Efter en dags
resande är jag i Fuyang, en en knutpunkt för tågtrafiken. Meningen är att hitta
en buss härifrån imorgon. Det finns nog inga utlänningar alls i denna stad och
den är inte ens nämnd i guideboken. En taxichaufför hjälpte mig att hitta ett
hotell, jag var säker på att han skulle blåsa mig på nåt sätt men jag fick ett
dubbelrum med dator, WC, myggnät för fönstret för 120 kr. Själv fick han 20
spänn. Lyckan var dock kortvarig för efter tio minuter kom polisen och slängde
ut mig. Utlänningar fick inte bo på det stället. ”Welcome to China”, sa
konstapeln. Kunde ju tolkas hur som helst, men det var nog inget illa ment, det
är bara så det fungerar här. De körde mig till ett större hotell.
Mitt emot hotellet tränar folk tai-chi nu på kvällen.
Inte så mycket man ser det nu för tiden. I Tunxi när man gick utmed floden
förekom däremot mycket motionsdans. Förutom gruppdanser förkommer pardans till
populär kinesisk musik. Främst enkla tangosteg som får duga till det mesta,
även till vals. Ibland lite salsasteg. Var den här pardansen kommer ifrån
förstår jag inte.
ReseblogPosted by HP Nilsson 21 May, 2012 17:00Måndag 21 maj 2012
Riktigt varmt idag. Det blir ytterligare en dag här i
Tunxi för det visade sig lite knöligt att ta sig till Henan Province. Olika
alternativ och jag kunde inte bestämma mig igår. Inget nattåg norrut utan jag
får väl åka hela dagen imorgon till nästa knutpunkt, stanna över natten och ta
bussen dagen efter.
Henan är heller inte riktigt lockande. De flesta kineser
tycker att Henan-borna är otillförlitliga. Skumrask! Kineserna har massa förutfattade meningar om
allt möjligt, schabloner som jag tidigare nämnt, men i detta fall har de nog
rätt. Henan är den ända provinsen där jag blivit bestulen, bara en ask cigarretter – men ändå, när man skulle internetta fick man visa upp sitt pass,
jag sov på ett av de skummaste hotellen någonsin och när jag skulle till Shaolintemplet
blev jag dumpad någon helt annan stans.
Ja, jag fick väl inga men av det och skall väl överleva denna gång också. Håll
i pengarna är i alla fall det allmänna rådet.
Chillar på trottoaren utanför hotellet, gör lite reseach
och dricker kaffe, kaffe och kaffe. Det enda jag köpt i baren denna vecka är
kaffe, jag dricker ingen öl och äter inte ägg och bacon. Och nu vill jag åka
till Henan av alla ställen. Lite märklig figur tänker dom.
Bossen här kom just och visade en bok av Cecilia Lindqvist (!), på kinesiska, känd
svenska som skrivit flera böcker om kinesiska språket och dess tecken. I detta
fall har hon skrivit en djupgående bok om något kinesiskt stränginstrument. Imponerande. Jag
har ju nämnt att jag spelar trummor så bossen tyckte det var ett sammanträffande.
Jag skall äta local food ikväll. En lustig restaurang där
man får en ordersedel och så får man själv gå ner till köket. Där finns en 30
meter lång disk med maträtter på display, så får man välja och notera beställningsnummer på sin sedel.
Förstklassigt käk men det är ju svårt att bärga sig, så det blir lite dyrt.
Det blev en biljett till FuYang i norra Anhui, 11 timmar,
i morgon bittia. Tog en sleeper trots att det är dagtid. Till och med när man
skall köpa biljett kollar dom passet och visa-nummer.
ReseblogPosted by HP Nilsson 20 May, 2012 16:41
Söndag 20 maj 2012
Äntligen kom jag fel. Eftersom jag ändå är kvar här några
dagar tog jag idag the local bus ut till förorten, 4,5 kr. Egentligen en annan
stad, men jag märkte aldrig att Tunxi tog slut. Sedan en trehjuling ut till
landsbygden och en ny turistby,Chengkan. Och se, inga turister! Lugnt och avkopplande.
Byn är i lite mer naturligt skick än HongCun och XiDi som
jag besökte häromdagen och invånarna skötte sitt dagliga liv på åkern. Lite skördad
raps, nya risplanteringar och några kålplantor.
På kullarna omkring tror jag dom odlade tebuskar. En del
kända tesorter kommer härifrån.
Annars var sluttningarna här omkring täckta av
vildväxande granskog. Lite absurt att se gran här nere i subtropiska områden.
Vid en av huvudlederna borta i Hangzhou hade man faktiskt planterat några gigantiska
ädelgranar i mittrenen. Jättesnyggt men jättekonstigt.
Alla byar häromkring, även här i gamla delen av Tunxi,
har samma dekorerade tak och snidade fönsterdekorationer. Ibland är
väggarna dekorerade med enkla målningar över fönster och dörrar - några flygande
svalor, en häst eller liknande. Typiskt verkar också vara en liten sjö och
vattendrag som omger byarna, en parkanläggning och några kinesiska broar.
Buddismen är inte påtaglig här, jag tror faktiskt de har
en kvar en gammal konfusiansk ådra här.
Det blev en alternativ frukost idag. Jag har hittat ett
nytt hak. Istället för den välkryddade nudelsopan hade jag idag rissoppa.Den är
tämligen smaklös och därför äter man gärna nån xia te, ’small dish’, till,
bestående av chilipicklade grönsaker. Man begriper aldrig vad det är för något
man får. Rättika eller kålrot, typ.
Ångkokta degknyten passar också bra, inte de vanliga jiaoze,
som våra ravioli, utan baoze, typ en bulle med en frikadell inbaka. …och ett
ägg kokt i te. Jag vet inte vad det kostade för en av personalen från hotellet
betalade, jag vet inte varför men det var ju snällt. Det verkar som de flesta i
personalen går till detta hak. Friterat bröd, ångbakat bröd och sojamjölk
serverades för övrigt också.
Apropå mat så har jag aldrig druckit så mycket kaffe i
Kina som denna resa. Varje dag skulle jag påstå. För tio år sedan fanns det
knapp kaffe i detta land. Men den kulturella utvecklingen gå som sagt framåt
och jag får väl utvecklas med den…
ReseblogPosted by HP Nilsson 19 May, 2012 17:12
Lördag 19 maj 2012
Apropå jordbruket i provinsen, Anhui alltså, visar det sig
att produktionen består till 80 % av vete. Låter förvånansvärt mycket, men jag
begriper i och för sig inget om jordbruk. Ingen uttalad ris-bygd i alla fall. Ur
djurproduktionen kan nämnas att man slaktar 2,5 miljarder (sic!) höns årligen
och äggproduktionen är på 1 miljon ton. Inga siffror man skojar bort. Som
bifynd (!) fann jag att det finns 250,000 bisamhällen. Jag visste inte att dom
har biodling i landet överhuvudtaget. Hoppas Kent-Arne läser detta.
Anhui är en av de mindre provinserna med 60 miljoner
invånare men en densitet på 440 pers/km2. Sydöstra Kina är ju där den största
delen av befolkningen bor.
Jag pratade med bossen här igår kväll. Vi pratade om olika
resmål i landet och han frågade varför jag aldrig varit i Shanghai. Storstäder
är inte min grej och Shanghai är ju inte riktigt Kina, det är multikulturellt
ungefär som New York. Jag citerade Keith Richards som en gång sa: ” I’ve heard
they got a Chinatown there…” Han tyckte det var mycket roligt. Det tycker jag också...
Han är en lite flippad typ, inte Richards utan bossen alltså, som gör tavlor av kapsyler,
gamla datorkablar och lite färgklickar, och i trappan hänger en halv cykel som
en installation. Annars gör han inte mycket mer än att driva runt och
socilisera med gästerna och kolla engelska fotbollsresultaten på internet.
Regnat hela dagen precis som prognosen sa. Passar på att
laundra. Tunxi är ganska tråkig i sig. Drivit runt lite downtown med en tjej från Slovakien. Annars verkar
västerlänningarna plötsligt försvunnit.
Själv borde jag planera nästa mål
snart.
ReseblogPosted by HP Nilsson 18 May, 2012 19:24
18 maj 2012
Prognosen för dagen blev helt fel. Jag borde ha rejäl
muskelvärk efter 12 km trappor igår men känner ingenting. Mycket märkligt,
kanske gick jag så länge att jag både fick träningsvärk och hann stretcha bort
den samtidigt. Däremot brände jag armarna lite vilket jag inte förutsett. Jag
har gått i långbyxor och skjorta hittills men igår när jag skulle svettas tog
jag en t-shirt.
Det blev ingen vilodag heller för jag kollade väderprognosen
igår kväll och det skall bli oväder imorgon, kanske storm. Hela sydkina har
regnväder just nu och det är påväg hit. I morgon blir en bättre dag att chilla
således.
Så det blev en turisttur till ett par världskulturmärkta
byar häromkring, HongCun och XiDi. Nio kineser och jag i en Toyota Hiace. Dessa
paketresor är inte det mest romantiska sättet att turista men sparar en massa
besvär. Helt okay tur, jag hade nog inte fått ut mer om jag åkt själv. Eftersom
vi hade kinesisk guide var det ingen mening att följa med gruppen utan jag
strosade fritt. Jag träffade en mexikanare och en italienare som pratade franska
och en tysk som pratade spanska. Med mig
som kan lite kinesiska var vi en ganska multikulturell trupp. Jag träffade dem
redan igår uppe på berget. Vi var de enda långnäsorna idag förövrigt.
Minoriteterna här, Huizhou, rotade sig i byarna för en
tusen år sedan men tycks haft sin bästa tid under Qing-dynastin, den sista
kejsarperioden. Karakteristiskt för byarna var mycket välarbetade trä- och stensniderier
som prydde fönster och dörrar. Guideboken påpekar noga att 'Crouching Tiger, Hidden Dragon' spelades in här. Turismen är omfattande och upprustning av byarna
pågår.
Fälten häromkring håller redan på att skördas. De odlas någon
meterhög växt med små smala baljor. Verkar som man var ute efter innehållet i
baljorna, millimeterstora svarta frö. Mexikanaren trodde det var sorghum men jag
är tveksam. Nån som har nån idé? Okay, jag fick precis veta, någon slags oljeväxt, 'oilseed'. Man skördar och tröskar för hand på
traditionellt vis. Som överallt i Kina. En del fält var vattendränkta och nu
pågick nyplantering av ris i stället.
Turen avslutades med ett besök i en finare sidenbutik och
en örtbutik. Turistbutiker där man definitivt inte skall handla. Men det är inte
alls ovanligt att kinesiska turistresor avslutas så. Det känns ganska
meningslöst och inte heller kineserna var sugna på att shoppa. Jag tror turguiderna
sponsras av varuhusen för att dra till sig kunder.
Vi västerlänningar, tillsammans med många kinesiska
turister, bor nere i ’The Old City’, kring Gamla Gatan - Lao Jie. Här är mysigt
men nästan bara turistbutiker som säljer konstiga saker som man inte har nytta
av och det är knappt man hittar en jourbutik. Jo, faktiskt en butik hundra
meter bort som drivs av två dvärgar. Lite lustigt på nåt sätt.
Restaurangerna är också lite konstiga. Turistiska och
ganska smaklösa. Maten har i sydost verkar generellt vara lite smaklös. Vägg i
vägg ligger i och för sig ett hak som har nudelsoppa och degknyten, svårt att
misslyckas med, men vill man ha nåt mer rejält får man leta.
Apropå det får jag väl leta upp nåt matställe nu. Och invänta
ovädret…
ReseblogPosted by HP Nilsson 17 May, 2012 20:06
17 maj 2012
Tidig
morgon. Frukost kl 6. Det finns två vandringsleder upp till bergstoppen.
En lättare och en svårare. Ja, sen finns det ju linbana också förståss.
Jag pratade med killen från Umeå han föreslog den västra, svårare, leden för
det är där sevärdheterna finns. Inga problem tyckte han. Men man skall ju inte
lita på en norrlänning så klart. Jag har rest både med österrikare och kanadensar.
Inga av dessa tre är trovärdiga när det gäller sådana bedömningar. De är väl
födda med en ryggsäck på ryggen… Och får en manisk blick
när man nämner ordet ’berg’.
När jag betalade inträdet, man betalar alltid inträde i
Kina – ’mai piao - köpa biljett’ är bland det första man lär sig säga. Jo,..
betalade inträdet utan att betala linbanan frågade dom direkt - VAR KOMMER DU
IFRÅN? Typisk Alien tänkte dom. Dom hade ju en annan svensk därför ett par dar sedan. Så nu har vi väl
satt ribban…
7 km trappor. Branta trappor. Insåg direkt att jag var
den enda som gick upp, leden var inte ens utmärk utan jag fick fråga om vägen. Efter första de kilometrarna
undrade jag vad jag gett mig in i men sen hittade man rytmen på något sätt. Men
det tog sin tid, drygt fyra timmar upp till samlingsplatsen. Därifrån var det
ytterligare en tre km upp till ’The Lotus Peak’ den absoluta toppen på 1860
meter. Totalt en 10 km upp således. Och några kilometer ner igen till linbanan som jag tog tillbaka ner.
Funderade ett tag på att stanna på berget inatt men hotellpriserna började på
1400kr, få det fick vara med det.
The upside var att
man slapp alla skrikande kineser. Lugnt och tyst. Och fantastiska vyer. Tur
med vädret också, jo jag hade ju faktiskt haft koll på väderprognosen, strålande
solsken utan ett moln. Fenomenal utsikt således. Det regnar 180 dagar om året
här och hur många dagar som är mulna kan man bara gissa…
Kineser ja, det var tusentals turister här idag. Tror
inte jag ljuger om jag säger tiotusen. Mitt i veckan. Varför är dom inte på sitt
jobb? Ingen holiday nu vad jag vet. Dom rör sig alltid i grupp, som en bisvärm.
Kineserna har nämligen sitt eget sätt att turista. De är sällan speciellt
intresserade av ämnet i sig, vyerna-konsten-arkitekturen eller vad det nu är,
utan det är umgänget som är det viktiga. Och ett bekräftande foto, I was here -
med V-tecknet, som man kan visa för släkten och arbetskamraterna. ”Oh, har du
varit i Huangshan. Det är vackert där. –Ja, det är jättevackert”. ”Ooh, har du
varit i Hanszhou också, det är såååå vackert där. –Ja, det är sååå jättevackert”.
”Jag har sett buddagrottorna i Mogao – de är så gamla. – Oh ja, de är verkligen jättegamla”.
Schabloner på nåt sätt.
Men, så har dom det…
Nyheter: Läste nyligen om att en sjukförsäkring införts
som täcker 40% av sjukhuskostnaderna. ”För vissa, i alla fall”, inflikade Xiang.
Alltid en början. I går var det ett reportage om en kooperativ sjukvårdssystem
för fattiga på landsbygden. Förstod inte riktigt. Sjukvårdskostnaderna är ofta
en katastrof för de som drabbas. Flera årslöner, kanske en livs lön. Hela
släkten belastas således. På den kommunistiska tiden betalade ens kooperativ,
alla tillhörde ett kooperativ, sjukvård,
barnomsorg och nån slags pension. Men när privatiseringen slog igenom fanns
plötsligt inget socialt skyddsnät längre. Inget skattesystem heller för den
delen. Nu försöker man jaga ifatt utvecklingen men det tar väl sin tid.
200 bergsfoto blev det idag och träningsvärk i morgon, men det
kan jag nog behöva. Det som inte dödar en stärker en, sägs det ju... Tror jag skall chilla en dag.
ReseblogPosted by HP Nilsson 16 May, 2012 20:49
16 maj 2012
Buss till TunXi idag. Skulle ta
6 timmar enligt guideboken men tog bara drygt 2 ½ timme. Måste ha öppnats en ny
väg. Vi åkte betalväg rakt genom landskapet som nu blivit påtagligt kuperat.
Broar och tunnlar och broar. Vid sidan om kunde man ibland se den gamla serpentinvägen som
snirklade sig runt kullarna. Vi anlände PÅ MINUTEN! Hur lyckas dom?
För att komma till busstationen
i morse blev det elmoppe igen, med hela packningen. Lite överpris men det gick
inte att pruta. Han, chauffören, slog knytnävarna mot varandra som ett tecken på att det var
stockningar i trafiken och menade att det var bättre med hans moped än taxi. Han
hade nog en poäng i det.
Trafiken i övrigt är, som alltid, mycket underhållande.
Delirious. Trafikregler existerar inte på det sättet vi känner till. Filkörning
är till exempel ett obekant begrepp. Man skapar så många filer som det behövs
för tillfället. Rättesnöret, har jag förstått, är framskärmarna på bilen. Den
som ligger först har rätt att preja den andra. Ändå kör alla lugnt och
behärskat. Sällan någon som hetsar upp sig. Och sällan man ser några olyckor. Dom
är otroliga på att se upp och tycks ha ögon i nacken. Västerlänningar skall
inte köra bil här.
Inget pjosk med fotgängare som hemma. Här får alla ta
hänsyn på samma vilkor, bilister, moppedister, fotgängare och hundar. Lite
bedrägligt är att det är tillåtet att svänga höger i korsningar även om man har
rött ljus. När man går över gatan räcker det alltså inte att se till höger och
vänster utan det är bäst att kolla bakom en också. Bedrägligt är också
elmopederna som ofta anfaller en fullständigt ljudlöst bakifrån.
Här i landet är det vanligt att busstationerna för
fjärrtrafik ligger lite utanför samhället. Igår var det östra stationen, idag
den västra. Jag är bra på att uttala ’busstation’ nu i alla fall. Det innebär i
verkligheten att det oftast kostar lika mycket att ta sig till stationen som
själva bussresan. Idag kostade elmoppen 80 spänn och bussresan 90. But thats
life.
Jag träffade en tysk igår som lite underhållande
berättade om samma upplevelser som jag haft – När han kommit till busstationen hade
han lite tvekande sagt till sin guide: ”Eh, är du säker på att detta är en busstation?”.
Stationerna är stora som flygplatser med security-check, 16 biljettkassor,
olika väntsalar för olika destinationer och olika gate’ar till olika perronger.
Det gäller att kolla biljetten noga och registrera alla siffrorna. Man kan inte
räkna med att någon kan engelska. När bussen så startar taxar de ut på
startbanan med hjälp av små flickor med gröna och röda vimplar och innan man lämnar
stationsområdet får chauffören kvittera ut bussen, eller nåt, vid grinden. Serious bussines!
Bussar heter för övrigt ’rökvagnar’, i motsatts till tåg
som heter ’eldvagnar’. Cyklar är faktiskt också en slags ’vagn’. Roligt språk,
kinesiskan. Bara en parentes.
Tunxi var det. Jag har fått rum på ett riktigt
backpackerplace, mitt i smeten. Old Town Youth Hostel. Här finns nog allting en
backpacker behöver, möjligen utom opium och marijuana. Öl, kaffe, kartor,
efterlämnade böcker, biljettbokning, pannkakor, tourguides, datorer, WiFi, västerländsk
popmusik i högtalarna, toalettstolar (dvs inga squat toilets), flummiga
målningar på väggarna, pingisbord, engelskspråkig personal och Gordons gin. Här
kan man chilla i veckor. Jag fick ett rum med faciliteter för 138 kr. Now we
are taking!
Träffade en svensk här på hemmet. ’Han e från Ume’. Vi
hade ett långt samtal om hur bra allting är här, hur dåligt det är hemma och
hur dumma amerikanarna är. Så trevligt!
Jag går ut hårt. Kl 06.30 imorgon går shutteln till Gula
Berget och sedan blir det en heldag med vandring till 1800 m höjd. Massor av trappsteg…
ReseblogPosted by HP Nilsson 16 May, 2012 00:52
15 maj 2012
Muslimsk nudelsoppa till frukost. Många tror att det inte
finns nån religion i Kina eftersom det är ett kommunistland. Då har man inte
riktigt, precis som i svensk media, perspektiv på landets historia. Kinas
historia är en fyra tusen år varav landet var kommunistiskt i 30 år, 1947-76.
Verkligen en parentes i historien. Visst är det en diktatur och har alltid varit, precis
som alla länder varit och de flesta fortfarande är. Men det är ju en annan historia.
Förvisso är
det sant att Mao ställde till det en hel del men mycket har man redan lyckats lappa
och laga. Det är också sant att kineserna över lag har en ganska praktiskt syn
på det här med religion, ungefär som svenskarna. Man är religiös när man
behöver vara det. Rent politiskt råder religionsfrihet.
Det finns trots det en hel del religiös aktivitet. Störst
är utan tvekan naturligtvis den kinesiska Buddismen men även den mer suspekta Taoismen tycks
fortfarande ha sina anhängare. Den tibetanska Buddismen är intensiv i Tibet och Inre Mongoliet men hålls naturligtvis
kort av myndigheterna. Av politiska skäl.
De västra, turkiska, delarna av landet blev islamiserat
för drygt tusen år sedan och islam är således ett väletablerat kulturinslag i landet.
Precis som alla andra folkgrupper har muslimerna med tiden spridit sig över
landet och många större städer har muslimska kvarter. Doften av shis-kebab kan man känna överallt.
Kristendomen har en växande skara anhängare sägs det men
är ändå en försvinnande liten del, delar av en procent tror jag. Trots det finns det
faktiskt en katolsk kyrka mitt på gågatan i Peking. Jag kan inte historien
bakom det. Katolikerna är dock lite dåligt på det. Dels är det något gammalt
politiskt tjafs men värre är att Vatikanen kräver att påven styr över kyrkorna
i landet. Aldrig i livet att kineserna skulle låta en främmande makt styra någonting
här inom landet. Den konflikten lär förbli olöst. För evigt.
However, nudelsoppan är en bra start på dagen har jag
insett. Man får i sig kolhydrater, lite buljongfett, salter, vätska och chili
som sätter fart på svettningarna i hettan. Något ägg till det så är det
fullbordat. Man står sig bra på det ända fram till eftermiddagen.
Jag har chillat lite nere vid sjön ikväll igen. En kopp
kaffe med en parlör och försök lära mig några nya glosor. Förr skulle man lära
sig vad internetcafé hette. Nu är det liksom lite ute och man får lära sig var
internetuppkoppling heter istället. WiFi finns inte i parlören. Inte nog med att
man skall lära sig rätt uttal utan här nere i södern pratar dom ganska sloppy
och man måst lära sig fel uttal också. Framför allt har dom en egenhet att
utelämna alla ’sche’-ljud. Ungefär som om vi skulle kalla flickor för ’tejer’, eller
blusar för ’sortor’ eller att havet är väldigt ’dupt’.
För att komma till saken har jag varit på utflykt idag.
En timmes bussfärd nordost till Wuzhen, en gammal stad från 800-talet som
ligger utmed Stora Kanalen som förbinder Gula Floden och Yangze Floden. Staden
är helt uppbyggd på vattenvägar. Här bedrev man framgångsrikt handel, främst
med silke, ända fram på 1800-talet. Otroligt pittoreskt och romantiskt. Det
finns flera liknande städer i området och Wuzhen är nog den minst kända. Faktum
är att det är en relik från forna dagar. Man har restaurerat staden som den såg
ut på 1800-talet och idag är det en ren turistanläggning. Fake fast på riktigt
liksom. Ändå, inte destu mindre sevärt. 1000-tals turister där idag. På en
tisdag. Jisus.
Kineserna är otroliga på att utnyttja historiska och
kulturella platser till turistattraktioner. Naturområden och minoritetsbyar också
för den delen. Vi svenskar skulle tycka
det var larvigt och plastigt, men kineserna älskar sina turistfällor. Samtidigt
tar man vara på sina historia, rustar upp eftersatta områden, skapar ett otroligt
pengaflöde och ger folk sysselsättning. En win-win-situation helt enkelt.
I morgon flyttar jag till Anhui-provinsen och HuangShan,
Gula Bergen. I kväll gäller det därför att ladda…mobilen, kameran och datorn.
Samtidigt får jag tacka ’Asus’, vem det nu är, och be om
ursäkt för att jag åkt snålskjuts på hans bredband. Xiexie Ni..
ReseblogPosted by HP Nilsson 15 May, 2012 00:0514 maj 2012
Regn nästan hela dagen. Fick hålla mig mest inomhus. De
har ingen ’xiyifu’, tvättservice, här på hotellet så jag fick ändå ägna mig åt
att handtvätta i vasken. Inget konstig med det, nåt som är konstigt med det här
hotellet är däremot att jag inte behövde visa upp mitt pass när jag checkade
in. Det är alltid extremt viktigt, passnummer och visanummer noteras noggrant. Very strange.
Jag fick i alla fall ta mig ut en sväng i eftermiddags och
tanka pengar. Jag skall ut till mindre orter nu och inte överallt det går att
ta ut kontanter. Bara Bank of China, HBCS och möjligen någon bank till har internationella
pengaautomater. Visakort och Mastercard funkar sällan i butikerna, möjligen har
det bättrat sig lite sista året. Kursen är 1.20kr för 1.00Yuan men här i texten
översätter jag rakt av för enkelhets skull.
Fortfarande fattar jag inte var jag bor. Jag försöker
orientera mig när jag åker taxi men tappar bort mig varje gång. Vägsystemet
verkar helt skruvat här. Ganska ful
bebyggelse förövrigt, huller om buller. Älskar fortfarande Chengdu, lite som Kinas
Chicago, snyggt och prydligt.
Jag tog mig ner till sjön idag igen och chillade en stund
i regnet. Mest för att kaffetarmen sög och det fanns ett bra café
där. Nåt Starbucks-liknande. Får väl trappa ner koffeinet långsamt. Förstklassigt
kaffe. 22 kronor för en medium kopp är så stor att den räcker till tre cigaretter.
I Beijing fick man betala 10 spänn för en lite kopp micrat kaffe.
Klockan blev ganska mycket och jag fick äta middag på ett
riktigt simpelt gatukök. Ett partytält på trottoaren där de serverade nån slags
buffé. Man pekar på vad man tror man vill ha och betalar därefter. 10 spänn och
rikligt med ris. En plastpall och ett minibord. Jag förstod att jag väckte livliga diskussioner bland gästerna när de pratade om ’laowai’, den vördnade
främlingen, som åt med pinnar. Jag fick till och med påfyllning. Ibland är det
konstigt, ju mindre man betalar, ju mer mat får man.
I morgon skall jag på utflykt.
ReseblogPosted by HP Nilsson 14 May, 2012 13:40
13 maj 2012
Sovit som en stock fram till middag. Det blev inte mycket
till sömn förra dygnet. Mitt knä är fortfarande bra. Konstigt. Måste varit nån menisk som
trillat på plats. Regntunga moln. Typiskt, när man är i staden som för alla
kineser är själva symbolen för skönhet, i alla fall civiliserad sådan. (Det
finns många ’vackra’ naturområden i landet.) Centrum av stan utgörs av en
megastor insjö med några småöar i och som är omgiven av stora parkanläggningar. Hangzhou
är så pass associerad med sjön att att
man oftast säger ”- Oh, you’re going to the West Lake”.
Frukosten, snarare lunchen, blev en nudelsoppa ute på
gatan i en sån där hål-i-väggen restaurang medan jag funderade på dagens
upplägg. I vissa städer är det ibland svårt att få tag på taxi men jag hann bara
ut på gatan och nätt och jämt tända en cigg innan en kille plockade upp mig på
sin motorcykel, med ciggen i handen. Tja, elmoppe var det snarare. Ny
erfarenhet. Inte helt fel, han tog sig smidigt och ljudlöst fram genom
trafiken. Tur jag hade hunnit bestämma vart jag skulle - Norra Bergsgatan, strandpromenaden utmed norra delen av sjön.
Jag vandrade runt i en åtta timmar men hann bara avverka
en bråkdel av området. Tusentals turister, det är ju söndag... tror jag i alla
fall. I princip bara kineser. Jag mötte några amerikanska ungdomar, uppblåsta och
självupptagna. Trots av vi befinner oss bara ett par timmar från ShangHai,
tycks staden vara helt obekant för västerlänningarna. Däremot snackade jag lite
med några inhemska studenter och en äldre, mycket artig och trevlig,
kanadakines som hade en betydligt yngre sällskapsdam med sig. Inte ovanligt, i
denna nykapitalistiska era, att äldre män agerar sugerdaddy åt yngre kvinnor.
Ja, det kanske gynnar båda parter på nåt sätt.
Norra delen av sjön är en ren kavalkad av minnesmärken,
tempel och museum. Jag fann en paviljong som var tillägnad en borgmästare som
regerade i staden ett par år i början av 10-hundratalet, under Songdynastin. ”
Han hjälpte de nödställda och var älskad av gräsrötterna” som det så vackert
beskrevs. Någonting gjorde han väl rätt får man tro. Men det är väl bara
kineserna som kan få för sig att sätta upp ett minnesmärke över en borgmästare
som regerade för tusen år sedan… Vidare fanns ett mausoleum för en general från
samma dynasti som blivit orättvist avrättad och en minnesplats tillägnad en
hjältinna från revolutionen 1911, måste varit när kejsarväldet avskaffades. Ja,
och så vidare. Dom är otroligt bra på att ta tillvara sin historia, kineserna.
I motsatts till många andra… som oss själva till exempel.
Jag vet fortfarande inte var jag bor eller vad hotellet heter. Jag har ett visitkort från hotellet men förstår ingenting, kan inte ens utläsa en adress. Men taxichauffören fattade i alla fall. Internetanslutningen på hotellet har slutat att fungera. Flickan i receptionen tycks inte veta att det finns en internetanslutning överhuvudtaget. Men nu hittade jag en oskyddad WiFi som for omkring här i rummet och som jag smygsurfar på. Ha!
Nu väntar jag bara på lite bättre väder.
ReseblogPosted by HP Nilsson 14 May, 2012 13:27
12 maj 2012
Framme i Hangzhou. 22 timmars tågresa. Lite trombosvarning på det. Väldigt crowded på
tåget. Många var sämre på det än jag. Jag hade i alla fall snus och en
inflateable flygkudde. Många hade inte ens en platsbiljett. För dem är det
alltid en huggsexa om platserna, som inte finns, och insläppet till tågen är
som till en rockkonsert. Förutom de 120 platserna i min vagn var det säkert 50
personer till som stod, satt och låg överallt. Till och med sov i vasken.
Trycket lättade lite i eftermiddags. För en gångs skull höll vi inte tidtabellen utan tåget kom sju minuter...för tidigt! Kan man inte skicka hit SJ och Öresundstågen på kurs?
Apropå Gary som jag träffade häromdagen, var han också
lite imponerad att jag varit i Kina redan 1995, på Deng Xiaopings tid. Själv är
jag inte så imponerad, många jag känner har varit här tidigare, men visst har
det hänt otroligt mycket sedan dess. Det var fortfarande ganska slutet samhälle
och vi var inbjudna som gäster. På den tiden var lönen 300 kr för alla, bönder,
akademiker och arbetare i sann kommunistisk anda. Partiet kämpade för att
behålla sin position och försökte lägga sig i allt. Vi var hela tiden övervakade
av partirepresentanter, men deras tid var egentligen redan ute. Faktum var att
Ding Xiaoping inte ens levde, han låg i koma och hölls vid liv med hjälp av en respirator,
men man vågade inte släppa ut nyheten av rädsla för oroligheter. Vi fick lite
inside information på sjukhuset vi praktiserade. En av professorerna på
sjukhuset ingick nämligen i hans läkarteam. Först ett halvår senare blev han
dödförklarad.
Mellan 1995-2004, när jag kom tillbaka till Kina nästa
gång, hade det skett en otrolig omställning. Från en grå och deprimerad
stämning och en tillvaro fylld av cyklar var livet plötsligen fyllt av liv och
framtidstro. Cyklarna hade bytts ut mot bilar, privatiseringen hade tagit fart
och turismen exploderat, inte minst den inhemska. Sen har det rullat på. Alla
städer vi passerade idag hade en skyline full av byggkranar. Inga småprojekt
utan stora bostadsområden, vägar, broar och tunnlar. Citytunneln i
Malmö är rena lekstugan i jämförelse med byggprojekten här. Utvecklingen har definitivt
inte stannat av än.
Här i Hangzhou tog jag första bästa hotell jag hittade.
Rättare sagt jag lät mig kidnappas på stationen. 200 kr/natten. Jag frågade om
de hade frukost och han sa o’ja och pekade ut på gatan. Okay, jag fattade,
ingen frukost inkluderat. Men det är fina rum och verkar vara hyfsat centralt
och nyss hittade jag en internetkabel på golvet som funkar. Lite wow-känsla
över det. Varken Facebook eller Youtube verkar funka här i landet. Trist för
jag tänkte lyssna på lite VIDA PASS innan jag somnar. Men antagligen är
uppkopplingen för långsam anyway.
Det är 20-25 grader men det regnar och det tycks hålla i
sig några dager, säger min mobiltelefon.
Det kanske spräcker planerna lite.
ReseblogPosted by HP Nilsson 11 May, 2012 19:56
10 maj 2012
Det är varmt här i Beijing, kring 30 grader och tämligen dimmigt, eller smoggigt kanske. Värmen är inte så farligt men det är ganska klibbigt liksom.
Nyheter: Kina, Japan och Sydkorea har inlett samtal för
att förbättra relationerna. Gagnar säkert alla parter. Samtidigt har det
utbrutit en ganska allvarlig konflikt mellan Filipinerna och Kina om
tillhörigheten av nån liten ö i Kinesiska havet. Lite oväntat. Kan nog bli
svårlöst för ingen lär ge med sig. Fick höra på stan att det finns olja i havet vilket kanske förklarar saken.
Apropå öar har däremot konflikten mellan Kina och Taiwan
fullständigt kommit av sig sista året. Knäpptyst, ingen som säga ett ord. Relationerna
har dock hastigt förbättrats.
Skandalen med guvernören från Chongqing, som fick sparken för några veckor sedan, har helt däremot tystats ner helt här i landet. Han var ju påtänkt som ny ledare och måste orsakat ett stort streck i räkningen.
Det blev en oväntat händelserik dag idag. Jag vandrade
runt lite i centrala delarna och mötte en student, konstlärare visade det sig,
som drog med mig på en utställning. Naturligtvis ville han sälja sin egen konst. Jag
har lovat mig själv att inte gå på dessa trick, men vad gör man när man väl
står där? Köpte ett par tavlor av honom för halva priset och han blev så glad
att han guidade mig runt i staden i flera timmar. Hutonger, något övergivet Qingpalats
och ett tempelberg bakom den Förbjudna Staden, där jag aldrig varit. Ingen
vidare utsikt, mest smog, men det blev en nyttig motionsrunda, en
uppvärming inför Gula Bergen. Jag har
haft ont i knäet i ett år men konstigt nog blev det nu plötsligen bättre. Kanske
en blandning av heliga tempel och luftföroeningar.
Jag lyckades också träffa Xiang. Inte så lätt att avtala
tid och plats med en svensk telefon, långsamt internet och bristande
språkkunskaper på båda hållen. SMS funkar emellertid bra konstaterade vi. Vi åt
den mest fantastiska hotpot, typ kinesisk fondue, vid Österport. Bland de mer hippa kvarteren i
stan. Hela bordet fyllt med mat och ett helt bord med kryddor och oljor där man
blandade sin egen dressing.
Li Xiang är en sån
snubbe som var bäst i klassen, bäst i skolan, bäst på jobbet.
Transplantationskirurg, forskat tre år i Sverige och studerat 2 år i staterna.
Jobbar sju dagar i veckan och bytar jobb hela tiden. Nu skall han bli
militärläkare, nytt jobb, ny lägenhet, ny lön. Jag vet inte vad han skall ha
pengarna till för han har ingen tid att spendera dem. Och ingen fru som hjälper
honom…
Träffade också en amerikansk fotograf, som verkar ha varit överallt. Han var välbekant med gula bergen och tipsade mig om att gå upp kl 3 på morgonen för att hinna med soluppgången. Well, we'll see about that. Han var i alla fall imponerad av att jag skulle till NingXia, för vem fan vill åka dit? Och varför? Inte ens han själv hade varit där. You're a true relic, tyckte han. Jag tror inte det var riktigt vad han menade.
Biljetterna till Hangzhou var nästan slut.
Det blev en hardseat on a slow train. Inga sovplatser. 18-20 timmar troligen. Xiang tyckte jag ’was
a hero’ men jag har vatt med om värre. The upside var i alla fall priset, 190
kr. Kunde ha blivit 800 med snabbtåg. Mellanskillnaden betalade ungefär tavlorna jag köpte.
11 maj
Sovit ifatt mig, fortfarande lite ur dygnsrytmen. Tja,
jag har väl aldrig haft någon dygnsrytm, men i alla fall. Försökte boka nåt
hotellrum i Hangzhou men det var fullt. Får väl lösa sig. Har shoppat lite på
sidenmarknaden och strosat på stan. Känner att konditionen tar sig. Fikade
med några söta flickor jag träffade. Typiskt att man skall lämna stan. Väntar nu
mest på att tåget skall gå.
ReseblogPosted by HP Nilsson 09 May, 2012 21:538 maj 2012
Resedag. Finnair denna gång, via Helsingfors således.
Oproblematisk resa, nån timme försening i Helsiki. Det blev nån extra kopp
kaffe för 60kr. Det blev också nån räkmacka, wienerbröd, en finsk ostmacka och
en burk lakrits. Det går minst en veckas budget på dessa flygplatser.
Jag har lyckats utveckla några konstiga vanor på mina
reser, insåg jag nyss. Jag köper oftast några engelska web-design magasin i taxfree’n och läser på resan. Jag köper
nästan aldrig dylika magasin hemma och lite knäppt är det eftersom man inte har
nåt webprogram att jobba med. Inte tid heller för den delen. Kanske är det ett
sätt att hålla en fot kvar i verkligheten. Dessutom dricker jag alltid tomatjuice på
flygen, vilket jag heller aldrig gör annars. Men det hör till liksom. Det stod
för övrigt nyss i tidningen att tomatjuice var mycket nyttigt, inte minns jag
varför men… nyttigt i alla fall. Jag får väl resa oftare.
Finnarna serverade nån slags middag på flyget bestående
av sönderstekta potatisbitar, några välkokta ärtor och smaklös pannbiff, något
med fläskkött, med en konsistens som en mjukost(!). Jaja, jag äter väl vad som
helst men brevid mig satt en kines och jag undrade stilla hur han upplevde denna
skandinaviska kulinariska kulturyttring.
Anyway, det vara bra att vi var lite sena för jag fick
extra tid att planera min resa. Jag hade ju en grov plan men inte riktigt
studerat detaljerna. Jag ångrar nu att jag inte reser några veckor till för det
blir nog lite tight med tiden. Det visade sig att denna resa nog kommer att bli
en slags parad av huvudstäder.
Första målet blir lite motvilligt staden Hangzhou,
farligt nära storstaden Shanghai. Inte riktigt my cup of tea, så att säga.
Ingen fel på staden i sig kanske, det är ett välkänt turistmål och känt för
sina vackra sjöar och parker. Hangzhou har aldrig varit nån huvudstad men väl
ett sommarresidens, vill jag minnas, medan huvudstaden hette NanJing (’södra
huvudstaden’). Så, det får väl duga under kategorin ’Huvudstäder’. När huvudstaden
så småningom flyttades norrut (således till BeiJing)saknade kejsaren sina vackra
sjöar så vida pass att han anlade ’Sommarstaden’ i Peking med Hangzhou som
förlaga. Ett område som motsvarar kanske en 50 pildammsparker. Dom har inte
svårt att ta i, kineserna.
Målet med denna resa är ju egentligen provinsen Ningxia
men det är en ganska liten provins med få attraktioner, så jag passar på och
ser sådant jag missat tidigare. I söder är det Gula Bergen, Huangshan, jag missat. En natursite som inspirerat
generationer av konstnärer. Det blir några långa vandringar upp och ner för
sluttningarna. Det är ett minoritetsområde dessutom och det lär bli flera
pittoreska byar på vägen. Nära Hangzhou ligger också en av dessa kinesiska Venedig-städer,
Wuzhen. Inte den mest kända men det är kanske ännu bättre.
På vägen tillbaka mot nordost, genom provinsen Henan,
kommer jag att besöka en riktig gammal huvudstad, Kaifeng, från 1000-talet nån gång, och förhoppningsvis Anyang,
själva födelseplatsen för Shang-dynastin och den kinesiska civilisationen för
ca 4000 år sedan. Inom parentes upptäckte jag också att på vägen genom Henan
att det ligger kvar en tvättäkta Maoist-by a la 50-talet, där man kan delta i kollektivets och självuppoffringens underbara tillvaro. Det måste ju bara upplevas...
I Ningxia heter centralorten Yinchuan, en gång i tiden
huvudstad i XiXia, en halvkinesisk stat under en period då själva Kina var
delat i två delar. (Det fanns alltså 2 ½ Kina på den tiden.) XiXia’s största
bidrag till världshistorien är att det var den första kultur Djingis Khan erövrade
och blev alltså startskottet på hans erövringsturné. Hans barnbarn, Kublai,
erövrade ju hela Kina till slut.
Djingis lär även ha dött i XiXia och hans dödsplats finns
idag på kartan som ett turistmål. Jag lär inte åka dit men däremot är tanken
att besöka hans mausoleum i Inre Mongoliet.
Det blir många småorter således och tidskrävande
snirkliga vägar och jag känner redan nu att Manchuriet blir det nog inget av
med denna resa.
9 maj 2012
Vi ligger 6 timmar före västerländsk tideräkning, brukar
vara 7, men det är väl någon sommartid som ställer till det. Jag har kommit till Peking och fått ett rum på ett youth hostel,
160 kr natten med delad toalett. Helt okay, med 100 meter till tågstationen.
Strategiskt. Två kvarter bort ligger Himmelska Friden och kejsarpalatset. Det borde vara smockat med folk här men det känns lite folktomt. Till och
med internet fungerar på rummet, jag tror inte det är meningen men WiFi’n
läcker väl genom väggarna. Jag har också konstigt nog fått tag på Li Xiang, en
gammal bekant som jag inte träffat på 8 år. Vi skall träffas i morgon så jag
stannar väl till fredag här i huvudstaden.
Peking är annars en ganska tråkig stad. I kvarteret
ligger en lång rad med kinesiska restauranger som ser ut som McDonalds ungefär.
Stelt och sterilt och bara 17-åringar som jobbar. Kvarteren är kilometerlånga fyllda med monumentala byggnader. Man blir trött bara man ser dem. Men bara runt hörnet från hotellet ligger
ett par äkta kinesiska familjedrivna hak där jag nyss åt kvällsmat med ris, fläskkött med grönsaker och
svamp och butelljerat iste för 20 kr. Te’et som man alltid severat till maten
här i Kina har försvunnit här i Peking, man vill väl att folk köper Cokacola
eller ännu hellre öl till maten istället.
Bakom de gamla restaurangerna ligger dessutom någon bortglömd
hutong, en av dessa trånga bakgator som sjuder av lokalt liv, med konstiga
butiker, alla former av restauranger, rökmoln från grillarna, kortspelande män
och hundar som springer fritt. Och där man alltid går vilse. Äntligen en doft av det riktiga Kina.
ReseblogPosted by HP Nilsson 04 May, 2012 23:29Det var ett tag sedan jag skrev någon reseskildring och nu måste jag bara övningsblogga lite.
På tisdag reser jag till Peking. Igen. Faktiskt bara femte Kinaresan, känns som den tionde, men jag har ändå spenderat 6 månader i landet, sammanlagt. Denna resa är ämnad att gå mot NingXia, en autonom muslimsk provins i mellersta/norra Kina. Provinsen motsvara ungefär en gammal självständig stat, XiXia (vilket troligen betyder ungefär 'Västa Dalen'), som var den första civilisationen som Djingis Khan erövrade på 1200-talet. Idag för provinsen ett fullständigt anonymt liv och man hör aldrig en suck därifrån. Den största turistattraktionen är några sandhögar på ytterkanten av Gobiöknen där man kan sandboarda och rida kamel.
Själva resan blir en cirkelrörelse runt Peking med Gula Bergen (HuangShan) i söder och Inre Mongoliet i norr, NingXia i väster och förhoppningsvis Manchuriet i öster. Vi får väl se...
Just nu säger min mobiltelefon att klockan är 23.30 och det är klart väder och 22 grader varmt i Peking. Det påminner mig om att jag skall ställa om bloggklockan till kinesisk tideräkning.
Ja, så, nu har jag övningsbloggat litta...
ReseblogPosted by HP Nilsson 10 Jul, 2010 21:21100709 kl 2000
Försöker lämna Tibet. Inte så lätt.
Dels har man äntligen acklimatiserat sig och börjar få smak på
området. Lite separationsångest för man lär aldrig komma hit
igen. Dels är flyget kraftigt försenat och jag sitter därför
fortfarande på flygplatsen, fast innanför säkerhetsstängslet.
Planet skulle lyft kl 1500, men på grund av dåligt väder har det
varit osäkert när, kanske om, det skulle avgå. I vanlig ordning
lämnar kineserna ingen information mer än 'no time, no time'. Jag
kan inte ens åka tillbaka till stan för jag har inget tillstånd
att vara här.
Bokningen kan jag inte klaga på. Köpt
resan via C-trip, den största internetbokaren i landet, tror jag. Jag är lika
förvånad varje gång dessa biljettlösa internetbokningar fungerar.
Oavsett var i världen. Flighterna här har varit desto osäkrare.
Sist jag skulle flyga inrikes, Urumqi till Chengdu, fanns det ett
plan men det startade inte. Säkert något tekniskt fel. Man blir
lite orolig när ma märker att flygplatsen stänger ner undan för
undan. Tillslut var allt svart utom väntsalen. Jag anlände i alla
fall till slut till Sichuan kl 02 på natten utan något boende. Nu
finns det inte ens ett plan men precis kom det i alla fall ett bud
på kl 21.10. Jag kommer antagligen att anlända till Peking kl 03. I
bästa fall! Southern Airline eller nåt sånt båda gångerna. Nästa
gång blir det China Air. Denna gång har jag visserligen ett
hotellrum på flygplatsen men det är inte bokat i mitt namn. Och
kanske blir det lite strul. Tur man nu har antagit något slags
buddhistiskt 'Om Mani Padme Hum'-tillstånd efter flera veckor i
bergen.
Kineserna är vana att vänta men det
finns gränser. När salongen började bli allt för högljudd blev
vi utfodrade. Så blev det tyst igen. Riset räckte dock inte riktigt
till alla. Tur att jag för en gångs skull lyckades tränga mig i
kön. Det skall träning till det för kineserna är själva
trängningarnas mästare.
Nu börjar det mullra i luften och alla
blir upphetsade att se ett flygplan på landningsbanan.
100710 kl 1800
Strulig resa. Anlände kl 0530 i morse. 8 timmas försening och
inte mycket till information. Påminner om SJ hemma i Sverige. Även
kineserna var missnöjda och det uppstod en del tjafs som nog
fördröjde allting ännu mer. Lite lack på utvecklingen är jag
också av olika anledningar. Och lide trött. Till slut är jag i
alla fall tillbaka i Norra Huvudstaden. Checkat in på samma hostel
som jag hade från början. Beijing Central Youth Hostel, heter
säkert något annat egentligen. Inga taxichaufförer känner till
dessa engelska hotellnamn. Megastort i alla fall med alla typer av rumstandard.
Kanske inga dorms förståss. Kan definitivt rekomenderas till vem
som helst. Priser mellan 130-400 kwai. Billigt för att
ligga precis mitt i smeten. 100 meter till biljettkassan på
tågstationen och kanske 1-2 km till Pearlmarknaden och Himmelska
Friden / Förbjudna Staden. Inte mysigt kanske men välfungerande. Internet och TV på
rummet, t.o.m. dusch och fungerade WC denna gång.
Vädret tycks i alla fall varit dåligt
här i Peking, regn och dis, och orsakat svåra störningar på
flygtrafiken. Kina har annars haft problem senaste veckorna med en
extrem värmebölja samtidigt som det varit regn och översvämningar i söder.
Idag är det lite lätt molnigt här i staden och de flesta tycker det är skönt.
Hur som helst. En del har man väl lärt
sig senaste veckorna. Första reflektionen är lustigheten att man
fann så många likheter med Sverige och Skåne. Äpplen, pilealleér,
potatis, vargar, raps och vete, plommon, potatis, lodjur, shamaner, yoghurt,
gråsparvar och skator, potatis, smör, majrovor, svart-vita kor,
vildmark, kaffe, vattenkraft. Och potatis. Kanske man kunde utropa en
tibetansk fristat i Norrland, ungefär som man gjorde med Israel.
Renar eller jakoxar kan väl kvitta och de flesta kloka tibetaner bor
utomlands ändå vad jag förstår. Om de inte är fängslade.
Inte heller har jag förstått hur
olikt det är Kina, även om vissa likheter finns, och hur nära band
Tibet har med Indien och Nepal. Sambanden är inte glasklara men
finns där ändå. Maten, språket, bokstäverna, sött te,
historiska och politiska kontakter. Och oändliga mängder tibetaner
har som sagt flytt över bergen till dessa länder, inklusive Laman
själv.
Fast i slutändan tycks Tibet ändå
vara just Tibet. En väldigt stark och ekologisk kultur som går
långt utanför provinsens gränser. Qinghai, Gansu, Yunnan och
Sichuan är alla helt eller delvis tibetanska. Vad som känns avigt
för en svensk kanske är att allt kretsar kring religionen. Men så
är det kanske med utsatta folkgrupper. Ett kämpande för att
behålla identiteten. Ett framgångslöst kämpande måste man tyvärr
tillägga för Kina kommer aldrig att släppa greppet om Tibet. Och
det är redan för sent för allt som är tibetanskt är redan strypt
och reducerat till ett liv i ett slags reservat eller zoo. Ungefär
som indianerna i Amerika.
Vad det gäller Kina i sig går
utvecklingen snabbt framåt. 'Diversity' är
nog nyckelordet. Bara på två år känns en klar skillnad. Bredband,
till och med trådlöst, är vardagsmat. Toalettstolar är inte helt
ovanligt. För sex år sedan fanns det mest svarta VW Santana och
vita Toyota på vägarna, idag finns ett brett spektrum av märken
och modeller. Inga svenska
märken dock. En Volvobutik har jag sett i Chengdu. Elmoppar och
solceller är otroligt vanliga.
Popmusiken har blivit bättre och mer
rytmisk bara på de sista två åren. Kanske tio år efter oss och
med sämre kvalité, men ändå, inte bara ballader åtminstone. Här
i centrum finns en jazzklubb med amerikanska musiker, som liksom
fastnat här. Ofta med internationella gäster. Hm, skulle kanske
gått dit idag.
Rökningen har minskat något, känns
det som och den del hotellrum är rökfria. Engelskspråkligheten har
blivit vanligare och bättre, om det nu är ett mått på utveckling,
fast långt ifrån bra. Jag har aldrig träffat någon som pratar
'fluent'. Jo, dr Tsao, för femton år sedan, men han var också en
udda typ. Kaffe, Gordons Gin, Budweisser, kvalitetsvin, pizza, kakor,
choklad och KFC är allt lättare åtkomligt. Tja, kanske inte heller
nåt mått på högre utveckling precis. Tacka vet jag dumplings.
Inflationen är hög och trots den
otroliga ekonomiska utvecklingen blir löneinkomsterna faktiskt allt
mindre värda. I städerna i alla fall. Löneklyftorna är ju
gigantiska i landet. Facket har börjat kvida och redan hörs röster
på förbättrade förhållande (löner) för de anställda.
Fabrikerna, tex inom elektronikbranschen (alla datorer/tillbehör
tillverkas i Kina), börjar samtidigt automatiseras och folk riskerar
att bli arbetslösa. På trettio år har Kina genomgått samma
utveckling som Europa på 150-200 år. Inte konstigt att det knakar i
fogarna. Senaste veckorna har det varit flera debatter på TV (TV för
mig är engelskspråkiga CCTV-News) om vart denna utvecklingen skall
leda.
Bostadspriserna har strypts av
myndigheterna för att undvika en lånebubbla likt den amerikanska
och minska inflationen. Klokt, och det tycks haft en reell effekt på
fastighetsspekulationerna. Direkta utländska investeringar lär nu
vara tillåtet på börsen. Kinesiska fonder har ju gått dåligt
senaste tiden därför att utvecklingen drivs inte längre av de
stora självklara statliga bolagen (som China Mobil och China
Petroleum) utan av små självständiga och mer dynamiska
uppkomlingar. Därmed börjar marknaden väl likna den västerländska.
Trots utvecklingen i Kina har
fortfarande ca 40 % av befolkningen sina inkomster från jordbruket.
(I Sverige är det 2%, tror jag, och i USA 0,7.) Nästa projekt är
att 3-400 MILJONER kineser skall flytta in till stan. Kanske på
20-30 år. Det kallas urbanisering. Med stort U! Inte konstigt de
bygger. Och man förstår ju vad de skall ha Tibet och XinJiang till.
Ja, det var en lång flummig utläggning. Efter att ha köpt några sidenslipsar,
i blått, gult och grått, idag finns väl inte så mycket mer att
berätta om denna resa. Hoppas att ni haft en trevlig läsning. See
you round about...
ReseblogPosted by HP Nilsson 09 Jul, 2010 01:18100709 kl 0100
Är tillbaka i Lhasa sedan två dagar.
Turen till Shigatse är nog den intressantaste och vackraste på
denna resa. Har också träffat några andra turister som varit
väldigt missnöjda med sina guider, som inte pratar engelska och
inte varit ett dugg hjälpsamma, och chaufförer som bara stressat på
och inte velat stanna någonstans utmed vägen. Plötsligen tycker
jag att jag varit mycket fördelaktigt behandlad – tibetanska
guider och chaufförer som varit coola och hjälpsamma.
Igår gjorde jag ingenting mer än knöt
ihop trådarna, shoppade en brummande mässingsskål och inventerade
mina buddhafotos med Tslamo. Ca 2000 foto inalles.
Till idag, sista dagen i Tibet, hade
jag bokat en chaufför för att se lite av landsbygden kring
huvudstaden. Fick överlägga länge med bossen för han förstod
inte vad det skulle vara bra för. Va var det jag egentligen ville
se? Hur skulle jag kunna veta vad det fanns att se! Det lär finns
inte så mycket tibetansk landsbygd kvar här i närheten för byarna är ombyggda
till kinesiska småstäder och grönsaksfälten ersatta av växthus.
Anyway, idag har jag och Diana från
Chicago åkt runt lite planlöst på vägarna utanför staden och
stannat på de mest osannolika ställen, räknat grisar, klättrat på
gärdsgårdar och trampat i koskitar. Och så har vi druckit te och
ätit nudelsoppa med bönderna på deras stamhak. Vi har båda varit
ofantligt trötta på tempel, kloster och Buddhastatyer och denna dag
har varit avslappnad och en välgöring för oss båda.
Tslamo har slutat försöka förstå
sig på mig, men tycker nog det har varit roligare än att ta hand om
en bunta kinesiska turister i alla fall. Jag har heller inte belastat
henne allt för mycket. Och hon har nog också lärt sig en hel del
på två veckor med mig.
Imorgon, tja idag, flyger jag till
Beijing och stannar över helgen. Mitt tillstånd har gått ut här
helt enkelt. Får väl köpa nån ny sidenslips eller nåt.
Trumtornet lär ha öppnat igen och kanske jag tar en tur dit.
ReseblogPosted by HP Nilsson 06 Jul, 2010 17:20100704
kl 1600
Iväg
vid nio-tiden. Landcruiser igen. Åker mot sydväst, gamla vägen
till Nangartse. Stannade vid en helig plats vid Bhramaputra där man
gör vattenbegravningar. Kroppen styckas och ges till fiskarna.
Motsvarar 'sky burials' men är billigare.
Det finns ytterligare några begravningsformer men jag förstod inte
riktigt.
Passerade
på vägen Kamba-la, ett pass på nästan 4800 meter. Snabb stigning
på slingrande serpentinvägar. Vägen är smal men gott skick. Vi
höll på att bli prejade i en kurva och det uppstod en liten dispyt
när vi kom upp på toppen och träffade den andra chauffören. Uppe
på dessa höjder blir man lätt lite yr i huvudet och på nåt sätt
glömmer man att andas. Jag förstår inte riktigt vad som egentligen
händer med ens blodgaser. Får reda ut det så nån gång.
Fantastiska
vyer i alla fall. På västsidan har man utsikt över Yamdrok Lake,
en skorpion-formad bergssjö på 4400 meters höjd. En av de största
sjöarna i södra Tibet och en helig talisman för folket. Tyvärr
har kineserna byggt en kraftstation här, vilket inte upplevs
positivt.
Lunch
på tibetansk restaurang i Nangartse, mycket god buffé för 40 kwai.
Lite indiskt stuk tycker jag. Jag köpte restaurangmusiken också för
den delen. 20 spänn för en skiva med traditionell tibetansk musik,
dock inspelad i Indien. Det mesta tibetansk musik är tydligen
inspelat där.
Efter
lunch besökte vi Samding, ett kloster på bergssluttningen och med
utsikt över högplatån och sjön. 'Om Mani Padme Hum' var inskrivet
i berget på sanskrit med stora bokstäver.
Strax
efter vi passerat Nangartse smällde fläktremmen på Land Cruisern
och kylaren bokstavligen exploderade. Ja, så gick det inte att komma
längre denna dag. Tur att det hände där. Vi fick lift med en
lastbil tillbaka till Nangartse och dom skall försöka fixa bilen
inatt. Inga reservdelar här i stan dock.
Runt
Nangartse är det ren jordbruksbyggd och här på högplatån odlas
bali och raps. Bali är ett grönt lågväxande sädesslag. Det är
en snabbt växande stad, baserad på en nyetablerad ull-industri.
Ganska dött emellertid, en huvudgata och två tvärgator ungefär.
Mest en massa konstiga skrymslen och vrår. Knappt jag hittade en
butik att handla i och det verkar vara mer hundar än människor ute
på stan.
Det är
svalare och blåsigare här än i Lhasa vilket egentligen bara är
skönt. Sover på ett guesthouse inatt. Dom sa ett varmvattnet inte
fungerade men i verkligheten fungerar vattnet inte alls. Man spolar
toaletten med en hink vatten. Går nog bra ändå.
100705
kl 1000
Har
fortfarande svårt att sova på dessa altituder. Ingen huvudvärk och
det bubblar inte från lungorna eller så men jag vaknar av en
väldigt oregelbunden andning på natten. Tog en halv Diamox till
slut. Får väl utvärdera det så småningom. Chauffören har heller
inte sovit så mycket eftersom han fixat bilen inatt.
Strax
efter staden har vi passerat Karo-la ett pass på drygt 5500 meter.
Vi var inte så långt från glaciärkanten. Kanske den börjar på
6000? Alptoppen här syns från Nangartse och kallas Snow Mountain,
eller Mt. Nojin Gangzang, och är på nästan 7200 meter. Altituden
sjunker sedan. Snygga terrassodlingar i gult och grönt här och var.
Passerat
ytterligare ett pass idag, Simu-la på 4300 meter. Här har man en
fantastisk vy över något som ser ut som en idyllisk bergssjö. I
verkligheten är en dammanläggning och kraftverk och många
människor fick flytta ifrån dalgången när dammen anlades.
Kinesisk effektivitet.
Alla
bergspass i Tibet är klädda med mängder av 'prayer flags' eftersom
trafikolyckor är vanliga och det är bäst att be en bön innan man
passerat toppen.
Nästa
stopp Gyantse.
kl
1300
Gyantse
(Jianse) är betraktat som Tibets bördigaste område trots altituden
på nästan 4000 meter. Även här är det bali och raps som gäller
ser det ut som. Inga fruktodlingar däremot. Frukt odlas i östra
Tibet. Invånarna anses som kunniga och många hantverk har
traditionellt florerat i staden. Tillsammans med Nangartse har
Gyantse varit en viktig knutpunkt i handeln med Nepal, Indien och
Bhutan. Kanske inte nu längre. Det politiska läget är nog lite
ansträngt. Tibetanerna har nära kopplingar med Nepal och Indien.
Precis
som över allt byggs nytt i kinesisk stil.
På
vägen från Gyantse tittade vi in i en liten kvarnanläggning på
landsbygden. Vattendriven. Där maldes rostad bali, ibland också
lite vete. Privat kvarn. Lantbrukarna rostar säden hemma och får
det malt mot ersättning. Vattnet till kvarnen kommer via en kanal
från Snow Mountain. Ganska lång borta. Kanalen följer oss nästan
hela vägen till Shigatse. Fantastiska vyer här utmed hela denna
skåneliknande platå. Flera kanonbilder idag.
kl
1700
Anlänt till Shigatse, huvudstaden i Tsang-regionen. Besökt
klostret, Tashilunpo. Stort och välskött. Klarade sig hyfsat undan
kultur-revolutionen. Fyra kastell. Första kastellet innehåller en
26 meter hög 'Future Buddha' klädd i 300 kg guld. Future buddha
väntas komma om ca 400,000år tror jag. Guldet klarar sig nog.
Detta
är ett av de mest inflytelserika klostren i Tibet. Ett par hundra
munkar bor där. På klostergården kan man iaktta munkarnas daglig
liv. Under sommaren får, åtminstone de äldre munkarna, inte gå
utomhus eftersom de riskerar att trampa ihjäl insekter eller
bakterier på marken.
Efter klosterrundan var tvungen att vila
lite. Hettan är åter tryckande och jag har sovit dåligt. Så jag
kom ut på stan lite sent. Vandrade i Old Town, dvs tibetkvarteren,
men det mesta började stänga. Vandrade upp för en stentrappa men
insåg efter ett tag att jag höll på att göra en kora runt
klostret, motsols! Kändes olustigt. Bäst att vända igen innan det
sker en olycka. Kanske jag reinkarneras till en groda, eller nåt.
Solen höll ändå på att gå ner och det blev inte mycket mer
bilder i vilket fall.
100706 kl 1000
Nu när
vi är tillbaka på 'låglandet', Shigatse ligger på drygt 3800
meter, känns allt mer normalt och jag har sovit som en stock. Trots
att staden är något större än Lhasa finns det inte mycket mer att
göra här än att se klostret. Så idag far vi tillbaka till
Lhasa.
Vi följer Brahmaputra österut på Friendship Highway som
på andra hållet leder till Nepal. MEN, vattnet i floden rinner på
FEL HÅLL! Lide skumt! Kanske min bakvända kora igår som ställt
till det?
Ganska torrt bitvis. Kanske 6 timmars körning, ingen
idé att fråga för Tslamo har ingen riktig konkret uppfattning om
tiden.
kl 1600
På vägen stannade vi vid ett gammalt kloster där dom
praktiserar 'Bön', Tibets ursprungliga religion innan buddhismen
fick fäste. Detta är det äldsta, kanske ursprungliga, klostret i
Tibet. Från att ha haft 200-300 munkar finns idag bara 17 kvar.
Håller väl på att självdö.
Jag tror varken Tslamo eller
chauffören varit där förut. Endast enstaka turister är
intresserade och många guider upplever det motbjudande att komma
dit. Det fanns heller ingen riktig väg, utan vi fick köra genom en
torrlagd flodådra på en knappt synlig grusväg. Rena
afrika-safarin. Tur vi hade fyrhjulsdrift.
I templet var det
mesta sig likt, de har ungefär samma gudomligheter som buddhisterna
men med andra namn. I huvudbyggnaden fanns fyra-fem meter höga
'buddhastatyer'. I guld! Den största skillnaden är att dom går
sina koror MOTSOLS. Nere i byn råkade jag snurra på en rad
bönerullar motsols och fick genast uppläxning av en bykvinna som
visade att de skulle snurras medsols. Ingen skillnad på det alltså.
Ovanligvis har detta tempel en livs levande Lama som bor och
undervisar på klostret. Vi konstaterade att troligen kommer bruket
av 'prayer flags' från denna kultur. Den åter finns ju heller inte
i någon annan buddhism, mig veterligen.
Det var flera
hastighetskontroller utmed vägen. På en sträcka var vi lite
snabba. Tydligen inte ovanligt för dom hade inrättat en
tvättstation där man kunde tvätta bilen medans man väntade ut
tiden. Polisen som körde efter oss stannade också, han hade
tydligen också kört för fort. Före nästa checkpoint kunde man
äta lite kalla nudlar och köpa dricka. Befolkningen anpassar sig
snabbt till reglementet och gör något kreativt av det.
Det
såldes även lokalt odlade majrovor, man äter dom råa istället
för frukt eller picklar dom. Passar bra till den starka maten. De
tjänar dessutom som vinterfoder åt kreaturen. Konstig känsla att
se dessa grönsaker här för jag brukade odla sådana hemma.
Jag
är nu åter i Lhasa och skall stanna här ett par dagar utan direkta
planer. Flyget till Peking går på fredag.
ReseblogPosted by HP Nilsson 03 Jul, 2010 19:38100702 kl 1200
Sovit på samma hotell i
Lhasa, 'Cool Jak Hotel'. Tre-stjärnigt, ganska välskött. Duschar
och vattentoalett fungerar dock lite 'so-so'. Denna gång fick jag
rum på andra våningen, faktiskt skönt för luften räckte aldrig
till fjärde där jag bodde innan. Varken med eller utan packning. Dessutom når internetet ända upp på
rummet. Västerländsk frukost här på hotellet, för den kinesiska suger, konstigt nog.
Så är vi på väg
söderut. Vi har passerat en
nybyggd bro över Lhasa River och följer nu en större flod,
Brahmaputra, österut. Jag vill minnas att detta är upprinnelsen,
bokstavligt talat, till den heliga floden Ganges. Det är ganska
torrt i flodbankarna. Det kom lite vatten i våras men smältvattnet
är slut och nu har det inte regnat på länge. Dom säger att
klimatet förändrats senaste åren och förra året led jordbruket
hårt av torkan. Djuren hade ingen mat och skördarna förstördes.
Kanske kineserna besprutar molnen för att svälta ut tibetanerna?
Även marken är ganska
torr här söder om huvudstaden, nästan ökenlik. Man ser att
kineserna planterat träd i raka led utmed vägen. Jag frågade
Tslamo om hon visste vad för slags träd det var. Hon svarade att
det var höga träd. Kinesiska. En del pilealleér har jag också
sett och jag tror att dessa är tibetanska original.
kl 1600
Vi är i Tsetang, en av de
större städerna i Tibet. Ätit lunch på en multietnisk restaurang,
indisk kyckling-curry med garlic nan och osötad lassi-youghurt.
Fantastiskt bröd, bästa nan jag någonsin ätit. Ganska tjockt och
med hela vitlöksbitar inbakat. Maten serveras med sked och gaffel,
liksom i Burma. Även i Lhasa har jag blivit serverad mat med dessa
bestick, men vanligast äter man frukostgröten med sked och mat, typ
nudelsoppa, med pinnar, säger Tslamo. I Kina vet man inte vad en
gaffel är men ibland har man en skålad sked att servera med.
Mestadels ser staden ut
som vilket kinesiskt betonggetto som helst men det finns också ett
'old town' – vilket är den tibetanska delen av staden. Old town
har en utpräglad lantlig prägel. Trånga obelagda gränder som
slingrar sig uppför bergssluttningen, stora travar av ved ligger
staplade på hustaken och korna står och trycker sig mot de
vitkalkade husväggarna för att komma undan eftermiddagssolen.
Vi vandrade en knappt två
timmar lång kora, medsols, genom gamla staden och passerade tre
kloster på vägen. Det sista var ett nunnekloster och jag passade på
att kissa på deras ytterst primitiva uthus. Skvätte lite med
avsikt. Antagligen inte så många män som kissat där (tja det vet
man ju inte förstås). Kan väl kalla det en merit att läggas till
listan.
Mot slutet av den lilla
vandringen var till och med Tslamo svettig och andfådd, första
gången jag sett henne påverkad. Snart har jag kanske bättre kondis
än henne. Men värmen är verkligen tryckande och vandringen fick
ändå avbrytas för vi var tvungna att ta oss till PSB, Public
Security Bureau, prick kl 15.30 för att skaffa ett specialtillstånd
för morgondagen. Så nu är jag säkerhetsklassad också.
Tsetang ligger i
Yarlung-dalen som är upphovet till det mesta i Tibet. På vår kora
passerade vi en grotta där en apa en gång knullade en vit demonessa
(eller vad det nu kan heta på svenska) och därav fick en massa
småapor som blev ursprunget till hela det tibetanska folket. Det var
också här i Yarlung som Tibet enades första gången och här
buddhismen fick sitt genombrott.
Apropå det, före
buddhismen härskade 'Bön', en slags animistisk shaman-kultur, i
Tibet. Jag vill minnas att denna shamanism är besläktad med våra
nordiska samers! Konstigt vad många kopplingar man hittar med vår
skandinaviska kultur. Det finns fortfarande aktiva bön-tempel här i
provinsen. Mer om det om några dagar.
Vandrat
lite här i centrum. Vatten- och avloppssystemet byggs ut. För hand.
En liten kinesisk park håller också på att anläggas utmed floden.
Små gångbroar och en liten paviljong över flodådran har byggts
och kommer säkert att förses med lite mysig kvällsbelysning. Allt
är jätteromantiskt, om det bara funnits nåt vatten i floden!
Efter
att ha köpt lite frukt och vatten fick jag jäkta hem. Det blåste
upp en mindre sandstorm och tunga regnmoln låg över staden. Det kom
dock max 15 droppar.
100703
kl 1800
Åter
till Lhasa idag. Nu har vi följt Bramaputra-floden tillbaka men nu
på norrsidan. Dirt-roads, det var därför vi hade 4WD. Toyota
Landcruiser. Rena öknenpå denna sidan floden. Marken är täckt med
enstaka lågväxande buskar som enstaka getter och kor tuggar i sig.
Ibland rena sandkullar. Man skulle kunna tro att man är i Namibia.
Tusentals träd har planterats i raka led för att binda sanden och
kanske lyfta upp grundvattnet.
Första
stoppet var Samye, det äldsta av alla buddhistkloster i Tibet. Drygt
100 munkar bor här. Eftersom det krävs specialtillstånd för
utlänningar kommer det inte så många turister. Inga vitingar idag,
bara en busslast kineser som stod och tjattrade i ett hörn. Därför
är det också lite mer avslappnad miljö. Köpte ett
fotograferingstillstånd för 50 kr. Hittills har jag inte
fotograferat en enda Buddha! Samye känns verkligen som en helig
plats. Nästan så man kunde bli religiös.
Hela
anläggningen är byggd som en mandala med en huvudbyggnad i mitten
och ett kapell i varje vädersträck. Huvudbyggnaden är byggd i tre
stilar, tibetansk, indisk och kinesisk för att fullborda helheten,
på nåt sätt. Klostret for illa under kulturrevolutionen men håller
nu på att renoveras.
Vi har
sedan åkt flera timmar på skumpiga vägar genom den tibetanska landsbygden. Tslamo och chauffören tycker nog att jag är skum som hela tiden vill stanna för att fotografera sandkullar, höns, avloppsrör och fattiga bondbyar.
På vägen hann vi med ytterligare ett kloster, Dorje Drak, ett av de få
återstående som tillhör Nyingmapa orden, den äldsta av Tibets
buddhist skolor. Jag skall inte fördjupa mig i det. Det blir bara rörigare och rörigare med alla
ordnar och buddhavarianter.
Är nu
tillbaka på Cool Jak Hotel men checkar ut i morgon igen, åker då
västerut på Friendship Highway och blir borta två nätter.
ReseblogPosted by HP Nilsson 01 Jul, 2010 16:36100630 kl 1900
Jag har fått ut pengar på
automaten och nu har jag i alla fall varit hos turist-chefen, som har
kontoret på hotelltaket, och betalt resten av tibetresan. Idag har
också bokat flyget hem, till Beijing alltså, och lyckas betalt med
mitt dumma kreditkort som ändå inte fungerar. Nu har jag ett nytt
problem för nu funkar inte VISA-kortet. Kanske överskridit maximala
uttagsgränsen. Just nu har jag 25 kr som skall räcka till imorgon
kväll. Tar jag en nudelsoppa nu och en tomatsoppa till frukost har
jag 4 kwai kvar till kvällsmat på tehuset imorgon. Aldrig varit med
om sånt pengastrul som denna resa.
Jag har i alla fall åkt
norrut från Lhasa. 20 mil drygt och resan tog 5 timmar. Polisen har
infört ett system med ckeckpoints utmed vägen där man får
hålltider till nästa point. Vägen är dålig och det har varit
mycket olyckor och detta är ett sätt att hålla nere hastigheterna.
Istället för hastighetskameror, liksom.
Utanför Lhasa odlas vete,
raps, ärtor och något sädesslag om dom kallar bali. Av balimjölet
gör man frukostgröt. Lite längre söderut odlas lite frukt, mest
äpple och små persikor samt grönsaker som potatis och morötter.
Samma gråsparvar som hemma, dvs pilfinkar, virvlar runt på
bakgårdarna och jag har sett några kråkfåglar, kanske nån korp.
Det hela skiljer sig ju inte så mycket från Skåne.
Vi är nu uppe vid
världens högsta insjö, påstås det. Nam-tso, en saltvattensjö på
4.700 meters höjd. Vi var uppe på 5,1 och vände. Runt sjön bor
nomader i sina tält. Ibland i låghus. Här är soligt men extremt
blåsig, minst storm. Dammet yr omkring. Ännu värre var det uppe på
passet. Så nu är det ny utstyrsel. I stället för solhatt och
sandaler är det kapuschong, solglasögon och vandringsskor. Min Peak
Performance vindjacka som jag köpte i Beijing för två år sedan
kom väl till pass.
Man kan gå runt sjön men
det ta tre veckor. Vi har istället gått ett par timmars lång
runda, en slags kora, medsols, runt en halvö. En guldhalsad anka var
det enda wildlife'et jag sett. Bergen är desto vildare och mastodonta. Det är något magiskt med berg. Ett par glaciärtoppar på 7000+ ingår i massivet.
Har haft en tilltagande
huvudvärk och lite andningsrubbningar nu på kvällen. 1100 meters
höjning idag. 500 Naproxen gör ingen större nytta utan man får
vila och djupandas.
100701 kl1100
Efter en natts god sömn
har jag anpassat mig till altituden. Vi har vandrat en
förmiddagstimme på kullarna här och, visst, man flåsar ju rätt
bra. Det räcker dock med ett par minuter för att hämta sig.
Här vid turistcentrat har
nomadtälten bytts ut mot baracker av plåt. Ganska fula på utsidan
men med en spartansk charm på insidan. Invändigt är de täckta av
väggmålningar och mattor. Rummen är enkla, en skramlig plåtdörr,
tunga tjocka täcken, som man inte vågar använda, och elsladdar som
hänger löst på väggen. Men funktionellt. Trots att det är mer
eller mindre storm ute är det varmt och vindstilla här inne. En
dieselgenerator försörjer tältet med ström och stängs kl 22-23
tiden. Sen var det svart. Tur jag hade pannlampan med mig. Kallt på
natten så klart.
Så många turister tycks
inte övernatta här. Mötte enstaka västerlänningar. Nån svensk
på skrivit sin signatur på väggen för en vecka sedan. Inga
kineser som övernattar. De åker ut här på dagsturer. Lämnar
tidigt på morgonen, tar ett foto, får huvudvärk och åker hem
igen.
Jag har också fått lite
jak-smörs-te för första gången. Egentligen inte så mycket te
tror jag. Smakar mest som smör som smälts i varmvatten. Inte vet
jag hur de gör för att få det fördelat. Ibland är det lite salt
i också. Alla har varnat för denna nationaldryck. Men det är
drickbart, kanske inte i stora mängder. Stora mängder jaksmör
säljs på stan, det mesta används till just te. I en del tempel
används det som stearin.
Långa militärkonvojer på
väg norrut. Igår mötte vi konvojer på väg från Kina till Lhasa.
Kanske truppavlösning.
100701 kl 1600
Hemma i Lhasa igen. Lite
trött i huvudet av nån anledning. Har haft lite ångest över mitt
VISA-kort, men idag funkar det igen! Tog ut maxbeloppet direkt.
Elbolaget kommer kanske att kvida lite men jag skall ändå byta snart.
Efter att knappt ha ätit
på ett par dagar, har jag ätit en stor middag med stekta ägglantor,
fläsk, paprika och ris. Gått lite i kvarteren och provspelat tibetanska gonggongs. Skall återkomma, får nog pruta rejält.
Knappt lönt att packa upp, reser vidare söderut i morgon. Till Samye, ett av de äldsta klostrena i Tibet. Allt platser verkar i och för sig vara äldst, högst och viktigast. Övernattar på vägen. Nu blir det 4WD, lite skumpigt alltså. Åter om ett par dagar.
ReseblogPosted by HP Nilsson 29 Jun, 2010 20:02100629 kl 1900
Jag tog 'a day off' idag.
Skulle kunnat åka till ett kloster 5 mil utanför stan men jag insåg
att det bara skulle bli struligt med tillstånd och privat chaufför.
Istället har vi vandrat runt lite i de tibetanska kvarteren. Livlig
kommers och charmig miljö. Gamla hus och trånga gator.
Ett stånd
sålde gröna russin och torkad frukt. Jag var tvungen att fråga var
de kom ifrån, och visst, de kom från XinJiang provinsen, som jag
besökte för två år sedan. Säkert från Turpan. Gav mig nästan
lite nostalgiskt känslor och jag köpte ett halvkilo för en femma.
Kopplingen med XinJiang känns först lite främmande men här i de
tibetanska kvarteren finns också de muslimska kvarteren inbakade.
Inbakade ja, här kan man alltså köpa bröd också. Och besöka
moskén. Man slutar aldrig att förundra sig över den kaotiska
mångfalden i Kina.
Det är många tiggare här
i kvarteren, inte minst barn, och russinen kom väl till pass. Jag
ger aldrig något till tiggare, förutom munkarna kanske, men mat är
ju det rätta att ge, om man nu skall.
Vi tog en paus på ett
tibetanskt nunnekloster-tehus. Sweet Tea är det som gäller här.
Mjölk och socker. Fyra pengar för en kanna. Fullsatt mitt på dagen. Pratade mycket med Tslamo
om framtiden. Turistnäringen har ändras. Mycket få västerlänningar
kommer hit nu, inte konstigt med den allt struligare byråkratin, och
de flesta turister är istället kineser. Och de är inte alltid så populära.
Hon har precis avslutat sina universitetsstudier och vill fortsätta
som postgraduate. Det finns inte så mycket möjligheter här i
Tibet. Hon drömmer om att åka till Indien och träffa Dali Lama och
studera vidare i, till exempel, Japan. Utsikterna att få ett pass är
emellertid små. Hon ansökte för tre år sedan men inte fått något
svar än.
Jag skickade hem min guide
vid middagstid. Sa att jag skulle shoppa lite. Har istället vandrat
runt i de kinesiska gatorna i flera timmar och gått vilse flera
gånger. Skulle egentligen ner till Lhasa River och ta lite foto av
floden och bergen tänkte jag. Guider förstår inte varför man
skall göra sånt. Floden var inte svår att hitta men vattnet var
försvunnet. Vandrade runt i stället. De kinesiska gatorna är
ganska tråkiga, stora, raka med monotona rader av butiker.
Det gamla rivs och nytt byggs. Eftermiddagshettan är tryckande, nästan tropisk. Alla klagar. Så
väl hemma blev det ett nytt besök på tehuset. Tre koppar och en
nudelsoppa med jakkött och pickles. 5 kwai för allt.
Imorgon blir det destu
mer vatten. Jag lämnar tillfälligt Lhasa och åker norrut till
Nam-tso Lake, en bergssjö 4 timmar härifrån. Jag har laundrat och
borde ladda alla mina batterier men nu är plötsligen hela staden
strömlös. Omgående inser man vitsen med koleldning!
Det har varit mycket
diskussioner om G20-mötet i TV senaste dagarna. Det enda man tycks
kommit överens om är att man inte är överens. Emellertid är det
uppenbart att man tvingats släppa i Kina, och andra emerging
markets, i diskussionerna på allvar.
Förtroendet för USA är ju lite naggat och i Europa kan man inte
hålla sams. Båda har politiska problem och stora skulder. Den enda
stabila ekonomin är nu Kina som nu står på tröskeln att ta över
världsekonomin. Men är de mogna? En annorlunda multilateral
världsordning står i alla fall för dörren.
Några som är mer överens
är Kina och Taiwan som nu successivt ökar utbytet på alla plan,
och båda ser fördelarna i detta.
Nu kom strömmen tillbaka!
See you round about...
| Choose image for share content |
|---|
|
